2004

”Det var en gång…” är så klassiskt, så hemtrevligt. Så säkert. Om man skriver en berättelse som börjar på just det var en gång kan man nästan vara säker på att folk dras till det. För även om man säger saker som ”herregud, det är så gammalt. Ingen tycker om sagolika sagor längre. Folk vill ha död”, så har vuxna i alla tider printat in i sina ungars huvuden att det var en gång är så som det ska vara. Egentligen. Och om man inte kan börja med att berätta om sitt eget liv genom att inleda med den frasen har man levt ett olyckligt eller felaktigt liv. Jag gillar sagolika sagor, men de skrämmer mig. Folk som över huvud taget kan börja sin egen självbiografi med ”det var en gång” skrämmer mig.
Men inte för att jag avundas dem, tvärt om. Jag tycker synd om dem. Det är folk som aldrig haft olycka i sitt liv och på så sätt aldrig kunnat njuta totalt utav lycka. Jag vet, jag var sån förut.

2002

Regnet piskade mot mina nakna armar men det gjorde inte så mycket. Jag tänkte egentligen inte på det. Marken under mina fötter hade betydligt större uppmärksamhet än vädret för tillfället. Under mina skor var marken mörk av blod. Min väns blod. Hon hade varit så oskyldig och så försiktig men trots det hade hon blivit överkörd av bilen som jagades utav en rymling. Ingen hade sett henne förrän det varit för sent. Tankarna på det, minnena med alla hemska bilder, fick tårar att tränga sig fram genom mina annars spärrade tårkanaler. Hennes blick hade varit så fylld av rädsla och ånger. Utan anledning. Hon hade ingenting att ångra. Hon hade aldrig haft det. I vår vänskap var jag hon som alltid gjorde fel och hon som aldrig löd order. Men det var hon som skadades. I två veckor gick jag runt och var helt förtvivlad i väntan på om hon skulle överleva eller inte. Det gjorde hon.
Samtalet hade kommit ifrån hennes mamma, Mrs Simons, och jag hörde lättnaden i hennes röst. Tack vare det förstod jag redan innan hon började prata att Lora hade överlevt. Men trots att vi alla hade trott att det var slutet skulle vi inom en snar framtid förstå att vi inte ens upplevt början.
Jag hade varit med henne när hon skulle gå hem ifrån sin pianolektion och då hade olyckan skett. Efter det kom ambulansen och vi åkte till sjukhuset. Men Lora var medvetslös och kunde inte säga något, och förmodligen inte höra någonting. Efter det hade sjukhuspersonalen bett mig ta mig hem. Vilket jag hade gjort. Och sen dess  går jag hit varje dag tills jag fick samtalet. Och varje gång jag kommer hit har hennes blodfläck sett precis likadan ut.
Det är konstigt. För det här är en avstängd väg och det har det varit i åratal. Men trots det lyckades bilen köra in här och på Lora. Innan händelsen trodde jag på ödet men sen det hände vågar jag inte tro på det. För vad är ödet för jävla bullshit om det skadade en oskyldig och helt underbar människa?

2004

I mina tankar var jag långt ifrån verkligheten när min telefon ringde och drog mig tillbaka till nuet med bestämda rörelser. Jag tittade på displayen och såg Loras nummer vilket omedelbart fick mig att svara.
”He…” började jag men avbröts av hennes tonfall. För även innan hon börjat prata förstod jag att hon grät.
”Förlåt” sa hon mellan snyftningarna och gjorde mig förvirrad. Jag rynkade pannan och nickade för att försöka förstå.
”Varför ber du om ursäkt?” frågade jag när jag inte alls förstod.
”Jag... gjorde… jag..” började hon men avbröts av de snyftningar hennes ord framkallade. I ett desperat försök att få höra vad hon skulle säga tryckte jag telefonen hårdare mot mig. Självklart hjälpte det inte alls. Men det gav mig känslan av att jag i alla fall försökte.
”Vad gjorde du?” frågade jag lugnt för att försöka trösta henne.
”Jag har en hemlighet” fick hon fram. För att inte börja gråta igen sa hon det snabbt och tyst vilket gjorde att hennes mening var ytterst obegriplig.
”Vad för hemlighet?” frågade jag och lade pannan i ännu djupare veck. Vanligtvis hade jag viftat bort hennes kommentar genom att kontra med ”hemligheter har alla”, men någonting med hennes tonfall var fel. Någonting med det fick mig att inse att hon inte menade en sån hemlighet.
Minut efter minut gick medan jag väntade på hennes svar. Förutom hennes andetag var det tyst och innan hon äntligen berättade hade jag börjat undra om hon försökte få mig att glömma vad hon sagt.
”Den där kvällen… när vi skulle gå hem ifrån pianolektionen…” började hon tveksamt men tystnade. Jag nickade.
”Jag vet.. förlåt, vi borde ha sett oss för. Du blev påkörd och det var bådas fel… jag vet” viskade jag trots att jag visste att det inte var det hon menade. Men just då önskade jag så hemskt mycket att det var så hon menade.
”Nej, nej inte det. Det är glömt, du gjorde ingenting fel.”
”Inte du heller!” sa jag upprört och kisade som om någon lös med en ficklampa i ögonen på mig.
”Jo… jag ville dö, jag visste om biljakten. Jag hörde den på mils avstånd. Och på något sätt visste jag att de var på väg åt vårt håll. Förlåt…” sa hon och började gråta igen.

Två månader senare

Efter att hon hade erkänt berättade jag att jag skulle finnas där men jag drog mig undan. Jag kände att det inte var acceptabelt med det tänket. Då var jag rasande men jag vågade inte säga något till henne. För att lyckas dölja det klistrade jag på en falsk fasad. Men hon såg igenom den.
”Okej jag ser det. Jag svek dig. Men jag berättade också. Jag tog steget och bad om ursäkt… så varför låtsas du?” sa hon en dag och vägrade släppa mig med blicken. Jag svalde och tittade ner.
”Så du tror att allting är bra bara du ber om ursäkt?” frågade jag och tittade upp på henne igen. Hon skakade långsamt på huvudet.
”Nej, men det här är annorlunda. Det borde i alla fall vara det. Tror du att det är en enkel sak att erkänna att jag ville dö? När mitt liv var så bra?” svarade hon.
”Varför? Varför ville du dö?” frågade jag, men redan då hade jag börjat förlåta henne. Då hade jag börjat undra om hon kunde förlåta mig.
”Förväntningarna knäckte mig. Du var den som sa hur du tänkte. Jag var alltid den som höll tyst och accepterade situationen. Men i slutändan knäckte det mig.” sa hon och jag förstod. Hennes föräldrar hade alltid varit respektabla människor och alltid förväntat sig det bästa. Det perfekta. Perfekta betyg, bra hållning och det bästa språket för Lora och inte minst för dem Lora umgicks med. Jag hade fått kämpa för att bli accepterad men inte ens då tror jag att de gillade mig. Bara att de accepterade mig.
”Okej.. förlåt. Men.. varför bröt du ihop just då?” frågade jag. Det var en fråga som plågat mig länge. Varför just då?
”Det är svårt att förklara. Men doktorerna på sjukhuset frågade mig gång på gång om jag mådde dåligt. Eftersom de sa att jag hade en tendens att vara olycklig och deprimerad. Till slut förklarade jag och de bad mig att berätta för mamma och pappa. Och dig. Att ni förtjänade att veta hur jag mådde. Och när jag berättat det för mamma och pappa tog de det så bra att jag tänkte berätta det för dig. Men tanken på att du skulle stöta bort mig gjorde mig bara allt mer deprimerad. Jag klarade att berätta det. Fast det var knappt…” sa hon och tittade ner. Jag lade händerna på hennes axlar och väntade tills hon mötte min blick och log, besvarade  mitt redan befintliga leende.
”Allt kommer gå bra” sa jag och nickade som för att övertyga oss.

By Jojjo